…så hände det.
Jag vet verkligen inte hur det gick till, men nu står jag här. Handfallen, oförstående, nervös och med både andan och hjärtat i halsen. Hur hamnade vi här? Vi hade ju en överenskommelse om att inget skulle förändras. Allt skulle alltid vara som det var och om det någonsin förändrades skulle jag ha åtminstone ha kontroll över det.
Du kanske tror att en total katastrof har inträffat? Jag skulle kunna säga ja, men jag kan inte höra dig just nu. Jag står på en av kommunens skolgårdar och försöker hålla tillbaka den storm som härjar inom mig. Den lilla pojken framför mig verkar inte särskilt brydd i jämförelse med sitt nervvrak till pappa. Det tindrar i hans ögon precis som i så många andra av barnens ögon även om han är märkbart försiktigare än vanligt och uttrycket skräckblandad förtjusning känns inte långt borta. Jag behöver nog inte nämna att detta är mitt första upprop där det inte längre är mitt namn som ska ropas upp.
Förändring. Den kan göra ont. Eller snarare; det gör oftast ont. Det kan vara både fysisk smärta men även psykisk eller själslig och frågan är om det någonsin blir lättare. Det kanske snarare är vi människor som över tid blir mer eller mindre medvetna om att förändring är och alltid kommer vara en del av livet. Något vi ändå näst intill naturligt drar oss för, in i det sista.
Det okända är skrämmande. Lika skrämmande som det kända är säkert och den där gnagande känslan i magen, oron och kallsvettningarna innan man tar steget – det är din egen kropp som med näbbar och klor försöker hålla dig säker. För ingenting är säkert i förändring. Eller jo, det finns en sak som är säker; ingen förändring, ingen förutsättning.
Om mitt liv aldrig hade förändrats till det bättre eller även det sämre hade aldrig förutsättningen för allt jag har och är idag funnits. Utan förändring hade aldrig kommunen varit det den är idag, vare sig du är nöjd eller missnöjd över den. Utan förändring hade aldrig idrottsanläggningarna, affärerna, vägarna, äldreboendena eller skolorna som ger så många så mycket varit det de är.
Utan att vår son får bli äldre och börja skolan har han inte heller någon förutsättning att utvecklas till den person han vill och förtjänar vara – och DET, det är en ynnest.
Förändring är läskigt.
Den kan göra ont.
Men är en förutsättning. En förutsättning för utveckling.
Jag önskar verkligen jag hade kommit ihåg alla dessa tankar när jag stod där, en morgon i augusti, med tårarna i halsen.
