Pojken som joggade ut mot hörnstolpen kan inte ha varit mer än 8 år. Han tog upp bollen, placerade den varsamt i hörnet innan han backade bakåt och höjde blicken igen. Han kikade in mot lagkamraterna som ropade åt honom att passa just dem eller bara kastade ur sig ett vanligt gammalt hederligt “kom igen nu!”. Det försvarande laget betraktade även dem pojken där han stod och sökte efter någon att skicka iväg bollen till. Det var på riktigt nu.
Det är det här scenariot jag möts av samma sekund jag kliver ur bilen på Ösmo IP. Klubbens pojkar 12-lag spelar tillsammans med flera andra lag “Fastighetsbyrån cup” och även om idrottsplatsen precis som resten av världen har fått ta hänsyn till social distansering är både planen och de omkringliggande läktarna (läs läktare och skogsbrynet) ansvarsfullt fyllda av förväntansfulla spelare, stolta supportrar och leende ledare som alla trotsat snålblåsten för att få ta del av något utöver det vanliga.
Åter till pojken som var i full färd med att slå sin hörna. Han rörde sig snabbt mot bollen och sparkade till den med all sin samlade kraft, ett kanonskott rakt ut sagt. En stenhård hörna, precis i rätt höjd för en vän att med nöd och näppe hinna och våga sätta dit pannan på. Det enda problemet var att bollen slog rakt i ansiktet på målvakten. Hela planen blev helt tyst medans den skadeskjutna spelaren sjönk ner på ett knä. Det gjorde ont, väldigt ont. Både i målvaktens ansikte men även i mitt och antagligen alla andra vuxnas hjärtan. Innan någon hann fram till pojken som satt på knä på mållinjen hände dock något. Något som kom att sätta prägel på resten av eftermiddagen i Ösmo.
Den förste person fram till målvakten var inte domaren, en ledare, någon av hans lagkamrater eller dennes föräldrar. Den som snabbast var framme för att trösta och försäkra sig om att han mådde bra var pojken som lagt hörnan. Mitt hjärta fullkomligt skrek när de bägge motståndarna pratade med varandra, torkade tårar och log åt varandra för att sedan fortsätta matchen. Det här är vad det handlar om.
Jag kunde inte släppa vad jag sett och berättade om vad jag sett för flera av dem jag träffade vid sidan av planen. Samtliga sken upp och vi var fullkomligt överens om att det är en av anledningarna till att idrotten, cuperna, matcherna, städdagarna, föreningarna är så viktiga – för jag tycker verkligen det. Det är mer än ord som låter bra när vi står och myser med en kopp kaffe och en varm jacka utan något jag och fler med mig verkligen tror på.
Ösmo GIF är idag en av de stora föreningarna i kommunen med över 550 medlemmar och det krävs inte många minuter med Jonny Larsson, en utav ledarna bakoms klubbens p12-lag, för att förstå varför. Han andas engagemang och man kan se hur det brinner i ögonen på honom bara vi talar om laget. På en banderoll på det höga metallstaketet står föreningens ledord och jag kan inte göra mer än att le. Detta gillar jag; “Glädje, Respekt, Långsiktighet och Engagemang. Detta gillar jag stenhårt.
Att jag är gammal fotbollsspelare med starka minnen både från Sorunda IF och Ösmo GIF är nog ganska uppenbart och jag kan säkert uppfattas som ganska vinklad i min nostalgiska bild av ungdomsår fyllda av gräsfläckar, skrapsår, ömmande fotleder men den här dagen lämnar mig med en annan tanke. När vi pratat med varandra – men även med andra ledare, volontärer och medlemmar ur föreningens styrelse i säkert två timmar säger Jonny något som tar skruv i mig. Han berättar att det inte i första hand är fotbollen som är viktigast för honom utan allt runt. Gemenskapen, samhörigheten och föreningen. Det är inspiration för mig.
Föreningarna har potentialen att nå och inspirera så många människor, barn som vuxna. Knyta knutar som människor bär med sig i sitt inre i resten av sina liv och vi bör verkligen se det på det viset. Inte som något nödvändigt ont som alltid pockar på uppmärksamhet eller tar av vår tid utan något som faktiskt kan påverka. Påverka allt och alla. En sann samhällsbyggare.
